tisdag 21 augusti 2012

Jaha, så gick det med den här bloggen.... Bara jag som skrev något, och sedan ingenting! :(

söndag 30 november 2008

Film: "Hennes envisa hjärta"

Här kommer en liten recension av en film jag nyligen har sett – Hennes envisa hjärta (originaltitel: Angel [2008]) av François Ozon. Den var ganska intressant, om än inte den bästa film jag någonsin har sett, men eftersom jag såg att den fått ganska dålig kritik på Lovefilm, där jag hyrde den, bestämde jag mig för att utveckla min egen uppfattning.

Filmen handlar om Angel Deverell som växer upp i en liten engelsk by i slutet av 1800-talet. Hon har dessa ambitioner med sitt liv: 1) komma bort från byn och 2) bli rik och berömd. Detta tänker hon lyckas med genom att bli författare.

Att lyckas i den branschen är ju som bekant inte det allra lättaste... men faktum är att jo, en dag får Angel ett brev där det står: ”Vi har den stora glädjen att meddela er att vi har för avsikt att ge ut...” , och i och med detta börjar hennes nya liv. Skildringen av hennes författarskap är ganska, hm, lustig. Hon läser aldrig böcker själv, den enda författare hon gillar är Shakespeare, ”utom då han försöker vara rolig”... och när förläggaren vänligt påpekar att hon bör ändra lite småsaker i sitt manus, t ex att man inte behöver korkskruv när man öppnar champagneflaskor, så vägrar hon att ändra ett enda kommatecken i sitt mästerverk... då förstår man, om inte förr, hur höga tankar Angel har om sig själv. Hennes produktionstakt är dessutom rasande hög.

Fånig svensk titel, kan man tycka, ändå är den väl passande utifrån huvudpersonen. Angel är barnslig, fåfäng, högfärdig och dramatisk, men också ambitiös och envis, generös – när hon väl når framgång delar hon gärna med sig. Man blir irriterad på henne, men ganska fängslad också. Hon är helt enkelt en ung kvinna som tar för sig av livet, som tycker att hon har rätt till att leva det liv hon vill. En av de andra Lovefilm-hyrarna kallade detta ”överspel till 100%”, men då har denne inte lagt märke till hur de andra personerna i filmen reagerar på Angel. T ex Charlotte Rampling i birollen som "förläggarens fru" speglar väl dessa ambivalenta känslor inför Angel som man kan få när man ser filmen. (Rampling har f ö förekommit förr i Ozons filmer, t ex i Swimmingpool, då hon själv spelade författare. Även där utforskades författarens fantasilivs sammanblandning med det verkliga livet, medan Rampling i Angel tar sig den förnuftiga kritikerns röst.) Titeln skulle också kunna syfta på Nora, den lesbiska poeten som istället för att satsa på en egen karriär ger den självhävdande Angel all sin tid och kraft, medan Angel blir förälskad i Noras bror, konstnären Esmé, missförstådd av kritikerna med populär hos kvinnorna.

Filmer av François Ozon är alltid intressanta. När det gäller den här filmen tycks många anse att filmtekniken (t ex att bilfärderna filmats med tydliga kulisser, som i gamla filmer!) i filmen är fånig, men det går mycket bra att inkorporera dessa i berättelsen och se ett syfte med dem. Se särskilt de sista sekunderna av slutscenen! Där sätts plötsligt en stor del av handlingen i ett nytt ljus. Jämförelsen med kiosklitteratur i en Lovefilm-recension jag läste (”vill du se en film som hela tiden gränsar till "kiosklitteratur" så det filmen för dig”) är relevant; det beror på att det i stort sett är kiosklitteratur som Angel skriver – och hon tar sig själv på stort allvar, men filmen har något drag av parodi, med en ironisk och allvarlig underton. Denna recensent tycker att ”Till slut blir hela schabraket en tvådimensionell yta, målad med för stora och förvirrade drag” och att det inte går att ta någonting i filmen på allvar. Jag håller inte med. Detta är ett kostymdrama som parodierar gamla tiders filmer (på ett misslyckat sätt enligt de två första recensenterna nedan), men också ett drama om konstnärskap ur flera vinklar. Vad innebär skapandet och fantasin? Vem bestämmer vad som är god konst? Finns det fler än ett sätt att skapa något? Hur mycket är värt att offra för konsten/kärleken? Angels nästan maniska flöde av gudomlig och oupphörlig inspiration är inte helt trovärdigt; de flesta som skriver har säkert något att invända mot skildringen av författarskap. Å andra sidan tänker jag mig att denna överdrift är avsiktlig; man kan känna igen sig bitvis i det, och hela Angel som person är överdriven. Filmen är dessutom, genom färger i miljöer och kostymer, en njutning för ögat, och någonting i stilen påminner om Ozons 8 kvinnor.

Här skriver Peter Bradshaw om boken Angel (1957) av Elizabeth Taylor (inte skådespelerskan), ”will [Ozon] "get" Angel? Will he get its Englishness, its humour, its absurdity and gentleness? Or will he over-emphasise its macabre quality?” Skribenten är lite nervös inför filmpremiären, eftersom han gillar boken så mycket. Jag har inte läst boken (men får nu nästan lust att göra det), men efter att ha läst denna text, så tycker jag att det verkar som om Ozon lyckades ganska bra. Bradshaw skriver dock att Noras position gentemot Angel ”is entirely asexual”. Där antar jag att François Ozon antingen har varit bättre på att identifiera undertexter än Bradshaw, eller har tolkat romanen lite efter eget huvud.

Jag kan nog förstå varför det kan vara svårt att gilla den här filmen, men ändå, jag tyckte att det fanns någonting med den som var tilltalande.

Här är en recensent som inte alls gillar filmen:

http://www.filmtipset.se/recension/10393/hennes-envisa-hjarta.html

och här

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=235&a=425022

här är en som tycker ungefär som jag.

http://www.svd.se/kulturnoje/film/artikel_1328313.svd?voted=1227635951134

och även denna är ganska positiv

http://european-films.net/content/view/625/118/